Himlen är oskyldigt blå, som ögon när barnen är små

När jag ser bilder på mig själv kan jag på något sätt inte förstå att det är jag. Det känns som nån annan, i en annan tid... Kanske bara är jag.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0