Nu wizzar vi
Föreställningar varje dag nu! Vi har kört mer än hälften av föreställningarna och på söndag är sista. Sista chansen att se mig som fågelskrämma är dock på lördag, den 9, kl 13 och kl19. Föreställningen är 3 timmar lång (ink. 20 min paus) och biljetter bokas på ticnet. Den spelas på Carlforsskas scen.
Medans köping är på studentfest ikväll så är jag hemma och städar huset och taggar inför morgondagens föreställning! Det är så jävla kul! Detta vill jag göra i resten av mitt liv!!!!
Medans köping är på studentfest ikväll så är jag hemma och städar huset och taggar inför morgondagens föreställning! Det är så jävla kul! Detta vill jag göra i resten av mitt liv!!!!
Igår var en stor dag för mig.
Jag kanske inte riktigt förstår storheten just nu, lever fortfarande i ett glädjerus, men jag är helt säker på att när jag är 50 kommer jag att minnas gårdagen och gårdagens händelser som en början på något nytt. Jag tror att det här inlägget kan bli väldigt känslofyllt, men jag känner bara att jag vill dela med mig av den här glädjen till dessa få som ständigt läser det jag skriver här.
När jag var nio år gammal, år 2001, hade jag nyligen intresserat mig för teater. Samma år åkte jag och min familj upp till Stockholm. En hotellnatt var inbokad och målet med resan var att gå på musikal. Den första riktiga föreställningen jag såg. Föreställningen var Trollkarlen från Oz, med Pernilla Wahlgren som huvudrollsinnehavare och spelades på Göta Lejon. Jag tror att något väcktes inom mig där. Jag minns den fortfarande så bra, fast det var 10 år sedan. Då som liten flicka tänkte jag att "åh tänk den som får vara på en sån stor scen" och självklart ville man spela den lilla flickan som är söt och har huvudrollen och sjunger vackert...
9 år senare, 2010, får jag reda på att vi ska sätta upp The Wiz på min skola. En nyare version av Trollkarlen från Oz, skillnaden är musiken, det nyare funkigare/pop soundet. Genast dök bilderna upp från Göta Lejon, men som aningens mer erfaren skådespelare mindes jag istället fågelskrämmans gummikropp och tänkte "jävlar vilken utmaning att få spela något sådant". Jag gjorde audition till uppsättningen utan större förhoppningar, feber, näsblod och förkylning är inget man vill ha på en audition precis... Men sen kom dagen, dagen då jag fick rollistan.
Fågelskrämman - Linda A. Glädjen var obeskrivlig, men också kände jag pressen av att hitta den där gummikroppen i min stela, klumpiga kropp. Hur spelar man omännsklig? Rollanalysen gick sakta framåt, försökte ständigt göra rörelser som kändes som min fågelskrämma. Plötsligt fanns den bara där, fågelskrämman fanns i mig. Tiden gick, repen blev allt fler och intensivare. Tillslut blev datumet den 2 april och det var dags för premiär.
Igår var det den 2 april och det var dags för premiären av The Wiz på Carlforsska Gymnasiets scen. Mamma hade byrån full hemma av biljetter som hon bokat på Ticnet. Spyfärdig redan innan frukost var jag. Tiden gick så fort, hela tiden en sur klump i magen men samtidigt 100 miljoner fjärilar. (Hur kan det få plats så mycket i en mage?) Plötsligt var sminket färdigt, kläderna på, håret fixat, uppvärmingen och uppsjungning avklarat. Efter det var det samling under scenen, den avslutades med raketen. Jag kände hur tårarna kom. Det känns som att i alla dessa år när jag spelat teater, har jag väntat på just det här ögonblicket!!! I 11 år har jag väntat på det här! Det var dags! Tårarna kom, egentligen inte av nervositet. Tårarna kom av något jag inte kan förklara, n¨ågot så djupt inom mig, jag har aldrig hanterat känslan förut. Musiken dras igång, ridån går upp. Första scenen avklarad, andra scenen avklarad, en låt, och in på scen!
Premiären gick så jävla bra, så bra att jag vet att ingen föreställning kommer gå så bra. Men det gör inget, för den var så enormt bra. Det kändes som ett ögonblick men det var så småningom dags för applådtack. Lyckan att springa ut till den mäktiga avslutningsmusiken och publikens jubel är inget annat än total lycka. Att dessutom docka till stående ovationer är något som det inte finns ord för, det blev för mycket. Tårarna började rinna igen, kanske av storhet i ögonblicket.
När jag sedan springer ut för att krama min kära familj och vänner som kollade kommer en liten flicka fram till mig. Hennes mamma smyger fram bakom, tittar på mig och säger "jag tror att det är någon här som vill prata lite med dig". Jag säger hejhej till flickan, hon säger "du var jätteduktig" blygt och tittar på mig med ett leende och stora ögon. Jag ger henne en kram och tackar så mycket. Min mamma står bredvid och gråter. Flickan vänder sig om, tittar på mig, jag vinkar åt henne och hon vinkar tillbaka. Ett fint ögonblick.
Lite senare under kvällen efter samlingen under scenen med hela gänget som är med i The Wiz kommer den lilla flickan fram till mig, hon frågar om hon får ta kort på mig, jag svarar självklart. Hon tar kortet och springer iväg. Efter bara någon minut kommer flickan tillbaka tillsammans med hennes mamma och ber om att få ta ett till kort på mig, fast tillsammans med henne. Jag håller om henne och mamman knäpper på mobilen. Det blev ett fint kort. Jag känner igen den yngre versionen av mig själv i den lilla flickan. Så som jag jagade autografer när jag var liten, och såg upp till alla artister. Att flickan igår kände så för mig känns overkligt. Som en dröm som går i uppfyllelse. Jag kommer aldrig glömma det.
Igår var premiären för The Wiz och jag spelade fågelskrämman. Igår var en stor dag för mig.
10 år senare, 2011.
När jag var nio år gammal, år 2001, hade jag nyligen intresserat mig för teater. Samma år åkte jag och min familj upp till Stockholm. En hotellnatt var inbokad och målet med resan var att gå på musikal. Den första riktiga föreställningen jag såg. Föreställningen var Trollkarlen från Oz, med Pernilla Wahlgren som huvudrollsinnehavare och spelades på Göta Lejon. Jag tror att något väcktes inom mig där. Jag minns den fortfarande så bra, fast det var 10 år sedan. Då som liten flicka tänkte jag att "åh tänk den som får vara på en sån stor scen" och självklart ville man spela den lilla flickan som är söt och har huvudrollen och sjunger vackert...
9 år senare, 2010, får jag reda på att vi ska sätta upp The Wiz på min skola. En nyare version av Trollkarlen från Oz, skillnaden är musiken, det nyare funkigare/pop soundet. Genast dök bilderna upp från Göta Lejon, men som aningens mer erfaren skådespelare mindes jag istället fågelskrämmans gummikropp och tänkte "jävlar vilken utmaning att få spela något sådant". Jag gjorde audition till uppsättningen utan större förhoppningar, feber, näsblod och förkylning är inget man vill ha på en audition precis... Men sen kom dagen, dagen då jag fick rollistan.
Fågelskrämman - Linda A. Glädjen var obeskrivlig, men också kände jag pressen av att hitta den där gummikroppen i min stela, klumpiga kropp. Hur spelar man omännsklig? Rollanalysen gick sakta framåt, försökte ständigt göra rörelser som kändes som min fågelskrämma. Plötsligt fanns den bara där, fågelskrämman fanns i mig. Tiden gick, repen blev allt fler och intensivare. Tillslut blev datumet den 2 april och det var dags för premiär.
Igår var det den 2 april och det var dags för premiären av The Wiz på Carlforsska Gymnasiets scen. Mamma hade byrån full hemma av biljetter som hon bokat på Ticnet. Spyfärdig redan innan frukost var jag. Tiden gick så fort, hela tiden en sur klump i magen men samtidigt 100 miljoner fjärilar. (Hur kan det få plats så mycket i en mage?) Plötsligt var sminket färdigt, kläderna på, håret fixat, uppvärmingen och uppsjungning avklarat. Efter det var det samling under scenen, den avslutades med raketen. Jag kände hur tårarna kom. Det känns som att i alla dessa år när jag spelat teater, har jag väntat på just det här ögonblicket!!! I 11 år har jag väntat på det här! Det var dags! Tårarna kom, egentligen inte av nervositet. Tårarna kom av något jag inte kan förklara, n¨ågot så djupt inom mig, jag har aldrig hanterat känslan förut. Musiken dras igång, ridån går upp. Första scenen avklarad, andra scenen avklarad, en låt, och in på scen!
Premiären gick så jävla bra, så bra att jag vet att ingen föreställning kommer gå så bra. Men det gör inget, för den var så enormt bra. Det kändes som ett ögonblick men det var så småningom dags för applådtack. Lyckan att springa ut till den mäktiga avslutningsmusiken och publikens jubel är inget annat än total lycka. Att dessutom docka till stående ovationer är något som det inte finns ord för, det blev för mycket. Tårarna började rinna igen, kanske av storhet i ögonblicket.
När jag sedan springer ut för att krama min kära familj och vänner som kollade kommer en liten flicka fram till mig. Hennes mamma smyger fram bakom, tittar på mig och säger "jag tror att det är någon här som vill prata lite med dig". Jag säger hejhej till flickan, hon säger "du var jätteduktig" blygt och tittar på mig med ett leende och stora ögon. Jag ger henne en kram och tackar så mycket. Min mamma står bredvid och gråter. Flickan vänder sig om, tittar på mig, jag vinkar åt henne och hon vinkar tillbaka. Ett fint ögonblick.
Lite senare under kvällen efter samlingen under scenen med hela gänget som är med i The Wiz kommer den lilla flickan fram till mig, hon frågar om hon får ta kort på mig, jag svarar självklart. Hon tar kortet och springer iväg. Efter bara någon minut kommer flickan tillbaka tillsammans med hennes mamma och ber om att få ta ett till kort på mig, fast tillsammans med henne. Jag håller om henne och mamman knäpper på mobilen. Det blev ett fint kort. Jag känner igen den yngre versionen av mig själv i den lilla flickan. Så som jag jagade autografer när jag var liten, och såg upp till alla artister. Att flickan igår kände så för mig känns overkligt. Som en dröm som går i uppfyllelse. Jag kommer aldrig glömma det.
Igår var premiären för The Wiz och jag spelade fågelskrämman. Igår var en stor dag för mig.
2001.
10 år senare, 2011.
