this stories don't means anything when you have noone to tell them to
har vart glad och ganska lättsam hela dagen, men sen nu när jag sitter här i ensamheten blir man nostalgisk igen.
jag förstår inte hur jag ska kunna gå vidare. allt påminer om det som vart. det finns överallt. i all musik, i min dator, i min dagbok, i min hjärna, i mitt hus, i mitt rum, i min säng, i min stad som jag lever i, i städer som jag inte lever i, i kläder, på min kropp, i min mun, i min mobil, i mitt kollegeblock.... ni fattar, jag kan hålla på hur länge som helst.
hade solosång, vilket jag har längtat efter hela veckan eftersom att det är nästan enda stället nu för tiden jag kan finna ro. det gick bra, klarade det finfint! sjunger nothing else matters just nu, med metallica. (passande) det är faktiskt lite utav en utmaning eftersom att jag ska göra om den till min egen tolkning vilket är lite annoorlunda än vad man hört förut.
var på spinning igår faktiskt, också ett sätt för mig att koppla av. eller bokstavligen inte men i psyket. började med den i början av januari och det är absolut roligaste sättet att träna! jag blir så pepp. nästa vecka är det lov, vilket jag behöver. jag ska tänka, glömma, inte tänka, ha kul, shoppa i sthlm med mammi och syster, färga håret, festa och lite vardagligt plugg! det blir en skön vecka jag har farmför mig, ska bara klara av sista skoldagen imorgon också vilket kommer gå galant.
önskar att jag hade dig här.
Puss o Kram
L
en fredag
sitter i skolan, kan egentligen inte klaga på dagen för inget dåligt har hänt. världens härligaste konversationer i café carl och bra väder, bra hårdag, fina kläder, fått sms (är alltid en lycka), fick gratis glass i skolan, god mat osv...
men något trycker ner mig, jag kastas ner på backen och till level 1. det känns som att jag går i åttan, olyckligt förälskad och att rommedagen snart är här. jag skulle bara vilja babbla men fan! åh, blir så irriterad på mig själv! får inte ur mig någonting.
det ända som jag tänker på är hur utséendefixerade köpingsbor är. vi lever i en liten stad o 9,7% av befolkningen är miljonärer. bara för att det finns några som har det bättre vill alla ha det så och alla strävar att vara en liten småstadsbrat. alla ska ha en we-tröja i åttan, stuprör ifrån jc, ha föräldrar som jobbar på volvo o vita benvärmare under stövlarna. jag säger inte att den högen är idioter, för det är så man måste vara i köping för att bli accepterad. en som kommer med lila hår får en negativ uppmärksamhet och i någon vecka efter så säger man fortfarande "har du sett hon med lila hår?". i västerås är det inte så, om jag skulle se tjejen med lila hår här så kollar jag givetvist titta på håret, men sen vänder jag mig om och går därifrån och back to realtiy. jag säger inte att västerås är en bättre stad att leva i, för detta system har skapat en stor trygghet i köpingslivet och jag har för livet erfarenhet om västerås. man vet hur man ska vara för att inte bli mobbad i köping, inte få någon negativ uppmärksamhet och inte få någon att ogilla en. för det är en strävan som alla människor har.
jag tänker ju typ nu mest på vad man har för kläder, inte hur man är som person för det är något som man blir accepterad för tror jag, hur man än är.
mitt liv har förändrats mycket under denna veckan.
puss o kram
L
en tisdag som denna
på torsdag kommer att livet vara som vanligt igen, tror jag. jag har ju nyss bevisat att man aldrig kan vara säker eller ta något förgivet. (djupt av mig!)
puss o kram
L
en söndagskväll som denna
its times like this you learn to live again, nobody knows about me that sometimes i cry, du är det finaste jag vet. musik kan komma o gå men vissa låtar lämnar jag aldrig. några exempel är dessa men finns förstås massor med mer och just nu känner jag bara för att få höra ett riktigt sköt rockigt gitarrsolo. klockan är mycket, imorgon blir det västerås som vanligt eftersom att jag pluggar där. så sängen väntar!
puss o kram
L
hej!
puss o kram
L
